I grodätarnas och champangedyrkarnas hemland Frankrike hämtade jag och reporter Helene Lundgren upp en gigantisk båge, en Triumph Rocket som är en trecylindrig motorcykel med en vikt 367 kg! Denna vikt UTAN kameralast, reporter på bönpallen samt mig själv som fotograferande knutte. Hojen skulle testas för tidningen MC Nytt, samt transportera runt oss till diverse slottshotell med grodor på menyn i 10 dagar, under dessa 10 dagar skulle det produceras 10 olika knäck från Dordongedistriktet i sydvästra Frankrike. Knäck som handlade om allt från ostronodlare till grodfiskare och naturligtvis en mängd vinfabrikanter.

Att få till dessa knäck utan strul på 10 dar är ett mirakel. Mirakel inträffar sällan…

Inte heller denna gång. Strulet börjar redan vid avhämtning i Paris av knarren, Trajjan står upplyft på en lyft i verkstadshallen med riven motor och rasad koppling.

Sorry säger den franske mecken med Union Jack på på meckaroverallen, men snubben som lånat hojjen dagarna innan hade ”burnat” sönder koppling och nya delar kommer kanske i morgon om vi har tur.

Ok hitta en säng i ett industriområde långt bort från glamouren på Champs-Élysées inte lätt, men mecken tipsade om ett långtradarhak, det funkade bra att kvarta under en tradares dieselångor!

Ett dygn försenat kör jag 70 mil söder ut mot ostronen och grodornas förlovade landskap!

Helene hämtas upp vi satsar på ett första stopp för att få lite god fransk mat, vi är inbjudna av turistbyrån, det hela är en så kallad – MUTRESA dvs nån annan står för fiolerna, reporter och fotograf levererar diverse jobb till tidningar och magasin, Franska turistbyrån får gratisreklam för ett område dit dom vill locka fler turister. Detta är enda sättet för frilansare att finansiera resor av detta slag och allmänt accepterat i branschen.

Ett litet problem med detta är att turistbyrån gärna vill styra vart och vilka reportageteamet träffar, det skiter sig redan då vi kommer rätt försenade till första lunchen med turistbyrån och som vanligt i Frankrike var restaurangen stängd turistbyråtjejen förtvivlad och Rogge hungrig och grinig.

Detta med stängda restauranger hungrig Rogge och vägskyltar som pekar åt alla olika håll på små kullerstensgator där Triumph-klumpen på närmare 400 kg i 30 gradig värme, skulle framföras är något som upprepar sig genom hela resan av någon oförklarlig anledning.

Vi kastar oss vidare efter en lättare utskällning mot grodätarlandet Kvack!

Parkerar hojjen vid ett dyhål nu ska middan fixas!

Monsieur Frog tar emot oss i sin eka, vi flyter ut i träskmarkerna med span efter de stora feta delikata franska grodorna! Det kvackar i vassen kluckar i strupen av den medförda biran och grodorna hoppar upp i fångsthåven!

Massor med trappsteg senare checkar vi in på ett av alla dessa slott högt upp på ett berg käkar grillade, friterade och champonerade grodlår så att det kvackar i örona än idag!

Mot nästa middag Ostronen!

Trajjan frustar igång på första kicken…  okejrå första trycket på startknappen, men det är ju inte lika fränt, en så kallad vinkling. 

Jag vrider rullen i botten lämnar dydiket mot Atlanten!

Nu ska vi träffa en ostronproducent i staden Arcachon som är känt för sina ostron av bästa kvalitet. Har precis fått vägbeskrivningen dit
på obegriplig fransk brytning när vi plötsligt omringas av ett hundratal Harley-Davidson. Vi hänger på denna hojkaravan och det visar sig att de ska till exakt samma ostronproducent som vi.

Hojåkarna kommer från Harley Owners Group över hela Frankrike och 130 hojar, hundar, barn, skinnvästar och hela familjer har stuvats på hojarna för en tvådagars gourmét- tur vid kusten i närheten av Bordeaux. Drygt 200 hojåkare slänger sig ned vid tallrikar som bågnar av stora ostron. De sörplar glatt i sig ostronen, dricker vitt vin och börjar sjunga för fulla halsar denna soliga lördagseftermiddag.

– Det skulle aldrig hända i Sverige att 200 hojåkare skulle sätta sig och käka slemmiga ostron, säger Roger och betraktar förvånat skådespelet.

Hojklubbarna är välorganiserade i Frankrike och kör gärna runt i karavan. En Harleyklubb på Atlantkusten har arrangerat hela klabbet med hotell och mat under en helg.

– Mycket handlar om mat och vi äter hela tiden. Kör fyra mil sen äter vi igen, säger Colin Robinson lite frustrerat efter- som han själv är van vid att köra 40 mil om dagen.

Ostronen är riktigt goda och slinker ner till förrätt. Åker sen in till Arcachon för att äta en sista middag på den rekommenderade restaurangen Chez Pierre innan vi ska lämna tillbaka hojen i Bordeaux. I väntan på ett bord tar vi en öl i baren som visar årets upplaga av 24 timmars Le Mans på storbilds- skärm. Vi hinner inte byta om utan klampar in på den fullsatta restaurangen med hjälmar och boots mitt bland barn, hundar och uppklädda restauranggäster en lördagskväll.

Bredvid oss sitter sexåriga Soraya och ljudligt sörplar i sig en hel tallrik ostron alldeles själv.

Roger beställer en well done biff med pommes frites och in kommer en rejält blodig biff.

– Vad ska de med kockar till när de inte tänker steka köttet, konstaterar Roger och beställer in ketchup till pommes fritsen och fortsätter att kolla på Le Mans racingen som spännande fortsättning på den franska finkrogen.

---

---